Komiskt

Det roliga är när man vet att något är fel och börjar leta efter var felet ligger, tror sig ha hittat det men inget känns lättare. Det är ungefär så jag kännt ganska länge nu och igår och idag har det gått upp för mig vad som är problemet och det komiska är att jag egentligen vetat om det, tyckt att just DET varit jobbigt men inte erkänt eller insett att det är just DET som är problemet.

Det känns som att vikter lyfts från mina axlar och gjort allt så mycket lättare, det är inte jag som ska ändra mig, vara rädd för att göra fel, bry mig om vad folk tycker, hur har jag kunnat vara så dum att jag låtit det vara så?

Komiskt som sagt men äntligen ett steg i rätt riktning och det som jag faktiskt behöver! Man kan aldrig finnas ordentligt för någon annan om man undviker sina egna problem, så från och med nu ska jag göra vad som är bra för mig, det är inte jag som behöver ändra på mig - jag behöver vara mig själv igen efter som problemet ligger hos någon annan.

Motivation

Jag är hemma från jobbet idag med eftersom jag inte kännde mig riktigt fräsch igår så gick jag hem vid lunch. Känner mig piggare idag men och ska bara fixa och ta det lugnt så jag är pigg och på banan igen till imorgon så jag kan jobba igen.

Har dessutom försökt få kontakt med gymet så jag kan börja träna någon gång men får ej något svar därifrån, antar att jag får försöka skicka ett nytt mail och fråga när jag kan boka in en tid, känns som att jag behöver det typ nu... Känner mig lite lagom besatt nu när jag faktiskt inte tränar alls, måste komma igång! :)

Mindre bra...

Det kan man säga om mina nyårslöften. Fast det känns inte jätte viktigt att vara stenhård på det just nu, det kommer med tiden.
Just nu känner jag mest bara för att ta det lugnt och vara för mig själv.

Mina planer går ju inte heller som jag tänkt mig och behöva ställa in känns inte heller så roligt. Jag hatar att göra folk besvikna men det blir så när man inte har koll :-P

vem bryr sig..?

jag har funderat lite på varför jag bryr mig så mycket om andra när jag tycker att jag blir orättvist behandlad själv.

Så varför gör jag det? Antagligen för att jag faktiskt inte tycker om när andra mår dåligt och för att jag vill göra något åt det. Grejen är ju bara att det inte är mitt problem, jag är inte svaret på andras problem och har ingen skyldighet att fixa saker av andra heller. Alla måste ta hand om sina egna problem för att det ska bli någon skillnad.

Jag måste ju lära mig att inte tåla hur mycket som helst från andra utan säga ifrån och ifrågasätta mer. för min åsikt spelar ju också roll och jag ska inte göra något bra för att göra någon annan glad. Jag måste också kräva att bli accepterad för den jag är och för de beslut jag gör, det är ju faktiskt upp till mig hur jag vill leva. Tänk att det är så svårt.

Jag har i alla fall märkt att det tydligen är när man tycker att man ger som mest som man egentligen är som mest självisk. Dagens lärdom.